Amanda

men det slog mig att det är det här som är livet. Min tur kommer inte, det händer här och nu. Den enda som kan ändra på "life as we know it" är man själv. Kanske dags att sluta vänta på att livet ska börja och börja leva istället?

Problemet är ju att jag bor i kiruna. Okej, min familj och mina underbara vänner bor här, men jag kan inte låta bli att tänka; är det här allt?! Är det såhär för alla, sitter man bara och ja... väntar? Mitt största problem är att jag inte vet vad jag vill göra. Jag vill mest bort härifrån. Jag försöker tänka positivt. Jag blir dessutom pissed om någon klankar ner på kiruna och ändå sitter jag själv här och gör det. Som emma sa nyligen; "det är inte stan det är fel på, det är människorna i den". Eller som min pappa frågade de yngre tjejerna på hans jobb; "vad ser ni i dagens killar? De klär sig som min son, och han är 13 år. Om man ser en kille på stan så vet man inte om han är 12 eller 18". De hade inget bra svar.

Stackars emma var på krogen i fredags, och det är som jag säger, i kiruna är alla fulla och fula. Jag menar, sen när är baggybyxor det coolaste man kan ha på sig? Är det inte dags att lämna '90-talet?

Oj, vad jag låter bitter! Men jag är så förbannat less på allting. Man går i skolan, på fredag kanske man går ut. Man hamnar på nån underlig hemmafest där det är massa skummisar som stöter på en. Eller så sitter man hemma och vräker i sig chips och cola. Sedan har man lov, och då måååste man ju festa! "Man måste ju passa på, man vill ju inte missa något!" Men jag är faktiskt bara 17, jag har hela jävla förbannade livet på mig att festa och sova bort tiden! Jag vill göra meningsfulla saker, jag vill resa, träffa nya människor, vara galet kär, göra slut och vara ledsen så att man har en ursäkt att trycka i sig ben&jerrys, bli kär igen, flyga luftballong, bli statsminister, bo i en husvagn, ta över playboy mansion eller VAD FAN SOM HELST!!!

Nu ska jag vara meningslös, röka och spela star wars med lillebror. I´m going to win this time! Taataa