Amanda

Jag är ganska nöjd jag. Även fast jag bor i Kiruna, världens ände. Även fast jag snart går ut gymnasiet och inte har en enda susning om vad jag vill göra sen. Även fast jag har små bröst, dålig kondition och stora fötter. Även fast jag inte har de bästa betygen, vacker sångröst, fotografiskt minne eller något annat jag önskar att jag hade. Jag är nöjd... med att vara jag. För jag vet, ja, jag vet att jag kommer lyckas. På det ena eller det andra sättet. Spelar ingen roll vart, i NY, Florens, Mars. Jag vet, ja, jag vet, att vad det än är jag är menad att göra så kommer jag att klara av det. Nu tror jag då inte att jag blir miljonär eller en framgångsrik skådespelerska, det finns ju såklart inget som säger att jag inte kommer att bli det, men det jag menar är.. Äh, jag har ingen aning om vad jag menar. Jo, såhär är det: Att lyckas.. eller, hmm, lycka är.

Lycka är mackor med te, att röka och skriva listor hela natten, att gråta till en film, att bara gå på stan och egentligen inte göra något. Lycka är att ta en promenad med lillebror, att bada sin sköldpadda eller att sticka ett par vantar. Lycka är livet, mitt liv, på en pinne.