Amanda

Det är en hel veteskap att vara lat. Vissa människor har helt enkelt inte *det*. För det första krävs en oerhörd förmåga att kunna förneka saker, exempelvis att man har 125 uppgifter att göra, att man *måste* städa, ringa massa myndighetssamtal, skaffa jobb, fixa pengar, köpa julklappar, ja vad det nu kan vara. Sen gäller det att inte vara en ältande person, för om du skippar de sakerna är meningen med latning att må bra, och det gör man inte om man ältar för mycket. Förutom det kan man inte vara för ordningssam, för om du gör allt du måste och sedan ägnar dig åt att vara lat så är det just det du inte gör! Lathet är inte planerad, det är ett måste för riktiga latmaskar! Eller måste är fel ord, lathet är snarare ett val mellan att göra tråkiga saker och att ta det lugnt och göra det man vill göra. Det betyder ju såklart inte att man måste drälla på soffan hela dagen, jag kan vara lat när jag går på stan eller tar en promenad. Fast riktigt riktigt lata människor tycker t.o.m att det blir för jobbigt. Men jag ser ändå lathet som något undvikande, inte något stillasittande. Dock ser jag inte lathet som något negativt, och där har vi skillnaden mellan "anal-retentive people" och härliga lata människor. Varför måste man leva enligt samhällsnormen genom attt jobba på lk eller konsum, träna på gym, planera att bli sambo med sin karl, kolla igenom ikea-katalogen och planera sommarens resa till kos. Seriöst, kan inte människor bara bry sig lite mindre? Och nej, det är klart att jag tycker det är viktigt att man bryr sig om viktiga saker, typ world peace, ett jämställt samhälle etc. Men inte hela jäkla tiden. Ta det lugnt mina små medmänniskor, och börja skita i vissa saker! Hur kul är det egentligen att blogga om hur "busy, busy" man är? Tror ni att folk bryr sig? Inte jag iallfall, är för lat för det.